rest in peace, i love you

det är nu man börjar inse det. snart har det gått ett år sen det hände. allt har vart så overkligt. det är det fortfarande. nästan så man glömmer bort det, man tänker att allt är som vanligt. att du sitter hemma och stickar, eller liknande.
- då slår det en. hon är borta. jag kommer aldrig mer få se henne. aldrig krama om henne, aldrig höra henne skratta, ingenting. aldrig mer träffa min älskade farmor. har gråtit mig till sömns flera dagar i rad nu. jag tänker på den sista gången jag träffade henne. sista gången jag nånsin såg henne.. när vi sa hejdå, allting. då tänkte jag inte mer på det. att det kanske skulle varit sista gången jag skulle få träffa min alldeles egna farmor. och det är knappt att jag har fattat det än! kommer ihåg allt, precis allt, in i minsta lilla detalj den dagen. begravningen var så fin, då grät jag bara ännu mera. nu kan jag bara inte fatta det. jag vill liksom inte tro att det är sant..
vill i alla fall bara säga: farmor, jag kommer alltid, alltid, i alla lägen att älska dig. och jag glömmer dig aldrig! du var en underbar person. jag var stolt över att ha dig som min farmor. är stolt över att ha ärvt lite av ditt utseende också, som när du var ung. känner liksom igen mig i dig, gamla bilder, och så. jag önskar att du kunde levt längre, så vi kunde ha kännt varandra när jag blir äldre. du förtjänade verkligen inte det här! 65 år..? herregud.. det är inte rättvist! det känns verkligen som det är något i mitt hjärta som fattas.. till sist ändå, jag hoppas att du har det bra där uppe i himlen. och jag vet att vi kommer ses igen tillslut. tack för att du fanns, du var underbar.

11/12 -43 - 30/4 -08 (f)